Andra landskap
Det finns andra landskap. Landskap som blivit en del av mitt medvetande; som varit en del av mitt medvetande, och som varit hela mitt medvetande. Det finns ett annat medvetande nu, och våra vägar är inte längre varandras. Det kom aldrig till något avslut, men jag åkte ändå. Söderut. E10:an och E4:an. Vägen till flyget. Vägen till verkligheten, bort och ut.
Det som lämnades, det lämnades. Kanske var det själva avslutet att det inte blev något avslut. Att den saknade biten var den sista pusselbiten. Att det inte går att få ett avslut på det som i sig självt inte har något slut. Det evigt vandrande ljusets tidscykler; genom året, dygnet och livet, får stå kvar och snurra runt i sin egen evigt upprepande tomhet. Medan verkligheten, där livet kuggar in i tiden, rör sig vidare någon annanstans. Tomheten imploderar i sin egen tomhet. Årsvarv efter årsvarv. Däruppe, där tiden skenbart står stilla. Där horisonten lovar evigheten, men slukar livet. Där det förtrollande vårvinterljuset döljer monotonin.
Bergen jag en gång lärde mig att namnge; horisonten som blev första ankarpunkten i min inre karta. Det självklara ligger numera bakom andra lager av stelnad tid. Bakom andra minnen, som formats någon annanstans. Det är ett annat landskap jag åker hem till nu. Där borta, där hemma; i grusvägslandet, där hösten kommer i augusti. Välbekant, men ändå någonting annat. Som om jag aldrig hade varit där. Jag håller inte kvar vid det som är, eller ens det som var; utan det som aldrig blev. Drömmen om någonting annat. Dubbelexponeringen. En frihet som bara blev ett kvävande tomrum. Ett annat medvetandes avlägsna troll, som spricker i solen.
Jag åker upp någon gång ibland, och ser till huset. Fastän jag egentligen inte orkar bry mig längre. Om jag nu någonsin har gjort det. Slitna korkmattor, och sista posten fortfarande urblekt i en hög på kökssoffan. Den hoprostade vedpannan avstängd och kallställd sedan åratal tillbaka. Avtryck av minnen av det som aldrig blev, hänger kvar under taket som sotig spindelväv; ligger som en grå, flottig beläggning över allting som stannat, fastnat och frusit. Jag spottar på brynet, som jag minns att de seniga liemännen med urblekta flanellskjortor gjorde när jag var barn, och slår ner det övergivna gräset med lie. Sent på kvällen i augustis blåmörker, när grannarnas beskäftiga gräsklipparsurr har tystnat. Det kunde aldrig bli, för det var inte möjligt. Hur mycket jag än vädrar, går inte luften att andas.
